fredag 23 maj 2014

Ett livstecken.

Jag måste ju ge ifrån mig ett livstecken.
Dagarna går.. Jag mår relativt väl.
Ena dagen kanon! Andra dagen ännu bättre! Tredje dagen....skit..
Det är lite så livet är just nu. Upp och ner, men mest upp.
Jag är så glad att jag är tillbaka på jobbet. Jobbar 75% nu.. Och det känns bra!
Jag trivs så bra med mina arbetskamrater och med deras humor och skratt mår jag så bra! 
Jag jobbar hårt för att komma tillbaka. Jag har en bit kvar.. Och istället för att våndas över min 30årsdag nästa år, så har jag det som en milstolpe.. När jag fyller 30 ska jag kunna ha kontroll över mina symtom och kunna hantera när signalerna kommer.

Jag är så tacksam över mitt liv.
En period var jag rädd för mig själv. Jag blev besviken att jag vaknade på morgonen. Att jag var tvungen att utstå ytterligare en dag till. Inte att jag ville ta mitt liv eller så...men på det sättet att jag hellre hade sovit..skitit i att vakna för att orken var slut.. Kriget jag utkämpade mot mig själv varje dag tog helt slut på orken..

Nu ler jag varje dag jag vaknar och får chansen att spöa skiten ur ångesten som kryper i kroppen.. 
Du ska inte ha en enda jävla chans att ta över mitt liv..
Jag är tillbaka! 
Och du är död! 


torsdag 19 december 2013

Stunder av lycka.

Långt där inne någonstans finns jag.. Inburad och fastkedjad med känslor jag inte vill känna. Med symtom som jag inte vill ha.. Och inte hade haft, om bara min hjärna hade tillåtit mig att lägga fokus på annat än bara de signalen som den sänder ut.. Hela tiden..varje dag.. 
Men ibland får jag kraften och förmågan att trycka undan de tankar som inte är bra.. De tankar som försöker övertala mig att något är fel på mig, att jag är dödligt sjuk.. De tankar som hela tiden kretsar kring fysiska symtom..
Kroppen går på högvarv från det att jag vaknar, till dess att jag andas ut av ren lättnad av att dagen är över..
Men ibland..ibland har jag stunder där jag "glömmer" mina negativa tankar och jag kommer på mig själv att jag mått precis som vanligt ett tag..
De stunderna får mig att gråta av lycka, en liten stund kommer Ida fram, glad, positiv och full av skit som vanligt..
Långt här inne finns jag, och jag hoppas att jag snart kan träda fram.. Starkare än någonsin..
Mina underbara ungar hjälper mig omedvetet med detta.. Jag plågar mig upp varje morgon för deras skull, för livet fortsätter trots allt.
Det ska hämtas, lämnas och göras matsäckar, det ska vara julfester, lussetåg, utvecklingsamtal och avslutningar, och jag ska vara med! Hade jag inte haft barnen är jag övertygad om att jag varit sämre än vad jag är.. 
De gör att jag måste hålla näsan ovanför vattenytan hela tiden..
Och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog för det.. 

Rädslan finns alltid där, rädslan av att fastna i detta måendet.. Att vara ångestladdad och ständigt på min vakt i resten av mitt liv..
Jag vet att sånt inte inträffar.. Men tanken finns där..

Ikväll är det julavslutning för barnen i kyrkan.. En stund som jag i vanliga fall älskar..
Allting är så fridfullt i kyrkan.
Idag är jag bara så jävla nervös över kvällen.. Kommer jag klara av att sitta där? Vad händer om jag får ångest? Tänk om jag inte kan komma ut..
Men jag ska..
För jag vägrar att svika mina barn.. 

Var rädda om er!

Kram

Min lilla hjälpreda <3

måndag 16 december 2013

Vad ger dig rätten?

Efter ett par strålande dagar var det då återigen dags att trilla dit..
Jag trodde att det vände nu.. Lyckades ge mig ut i julhandeln häromdagen och fixa i princip alla julklappar. Och jag mådde bra.. Jätte, jätte bra..
Helgen har varit okej, i lördagskväll började det, fick ångest plötsligt när jag satt i soffan.. Underläppen domnade bort och huden brände som eld.. Det gick över efter ett tag och neah hade kompis som sov över.
Igår var en skitdag.. Så fort jag vaknade var kroppen på helspänn efter en ny ångest. Johan stack iväg och fixade lite ärenden och jag blev själv med barnen och deras kompisar.. Det gick ganska bra ett tag men plötsligt small det till igen.. Domningar, hjärtklappning och fullständig panik och rädsla över att dö..
Att jag fått en hjärnblödning, propp, dödlig sjukdom..
I efterhand så vet jag ju att så inte är fallet.. Jag är ju inte dummare än så, kan till och med skratta åt mig själv ibland.. Men när jag är mitt i känslan så är det så verkligt att jag inte ser att det är min egen kropp och knopp som spelar mig ett spratt.. 
Men igår skrattade jag inte.. Igår grät jag bara hejdlöst, grät över mig själv och mitt  mående, grät över Johan och barnen som måste leva med en människa som jag.. Grät av rädsla över att Johan en dag kommer säga att han inte orkar leva med en sån som jag längre..  Grät över julen som kommer och rädslan över att må dåligt då.. Grät över jobbet som jag saknar men som det känns omöjligt att komma tillbaka till.. Grät över livet i stort och orken som inte finns..
Grät av glädje över alla fina människor jag har i mitt liv och som stöttar och kramar och finns där för mig när jag än behöver.. 
Är så otroligt tacksam för att jag har er!
Grät av ilska mot andra människor.. För vad ger dom rätten att kunna gå i godan ro med total frid i kroppen? Vad ger dom rätten till det? Och varför mår jag så här? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Och när i helvete ska det vända.. 

Sköt om er!

Stor kram! 

tisdag 3 december 2013

Ledsen.

Så kom det då.
Det som läkaren varnade mig för. En försämring av ångesten som en biverkan på medicinen.
Ledig idag och kl 14 skulle barnen klippa sig.
Ångesten small till lagom som vi var framme hos frissan. Visste inte var jag skulle ta vägen. Ångesten rev och slet i mig. Kändes som om huden skulle börja brinna. 
Yr och illamående.. 
Och rädd...så jävulskt rädd!

Imorgon ska jag till doktorn igen. Jag nekade ju till sjukskrivning förra veckan.. Men det håller inte det här..

Väl hemma från frisören grät jag hejdlöst.. Och neah grät..
Hade lovat att hon skulle få leka med en kompis idag och jag höll inte vad jag lovade.. 
Blir arg på mig själv.. Och ledsen.. 

Det här var det värsta jag varit med om.. Jag önskar ingen det här..

Och jag drömmer mig bort till en plats full av ro.. 

Jag ska klara av det här..

Sköt om er!

Kram!

söndag 1 december 2013

Berg och dalbana.

Denna känslomässiga bergochdalbana!
Vissa dagar är för jävliga!
När jag vaknar på morgonen känns allt som vanligt.. Tills jag börjar känna efter.. Och då kommer den där krypiga, obehagliga oroskänslan på en gång.. Det kryper i kroppen och det känns som om jag har mjölksyra i musklerna..
Idag, så tog jag tabletten, den där stående tabletten.. Som jag är så jävla rädd för.. 
Mådde efter det sjukt jävla dåligt! Men det la sig sen efter ett par timmar..
Nu har jag haft ett par riktiga "Ida-timmar" där jag känt mig precis som vanligt :)
Är så himla glad för dom små stunderna!

Nu har jag lovat mig själv att ta dom där tabletterna som läkaren skrivit ut.. Han sa att jag troligtvis behövde äta dom under åtminstone ett års tid.. Sen är förhoppningen att jag kan sluta.. 

Jag hoppas! 

Var rädd om er!

Kram! 

lördag 30 november 2013

Var finns jag?

Jag känner inte igen mig själv längre.
Känns som om jag flyter omkring..
Mötet med läkaren gick bra.. En kroppslig besiktning och mängder av prover visade att det inte är något fel med mig.. 
Trots det så känns allt så fel!

Fick utskrivet tabletter att ta.. Både stående och vid behov.. 
Kände mig vissen av de stående.. Yr, illamående och skakig.. Inte konstigt när det är tabletter som ska justera hjärnan i och för sig.. 
Och trött.. Så jävulskt trött!
Idag hoppade jag över tabletten.. Börjar bli skraj för den.. 
Man kan ju bli sämre av den en period innan det vänder..
Jag är jävulskt rädd..

Jag saknar mig själv och den jag brukar vara..
Nu känner jag mig bara...fel..

Läkaren skrev remiss till psykolog.. Allt känns plötsligt så stort.. 

Jag hoppas att det kommer att vända snart..

Kram! 

söndag 24 november 2013

Psykiskt störd..

Jag ska berätta..
Jag vägrar att hålla det inom mig, och jag vägrar att skämmas. För det finns inget att skämmas över.
Fysiska sjukdomar har vi sällan problem att prata om.. Men när det kommer till sjukdomar som sätter sig på knoppen är det plötsligt tabu! 

Jag tror att jag i 10års tid har haft problem med ångest. Små ångestattacker som kastat sig över mig i form av plötsligt illamående, yrsel, klump i halsen, hjärtklappning, svårt att svälja, svårt att andas...ja jag kan göra listan lång tror jag.
Dessa ångestattacker har jag kunnat hantera själv.. De har gått över efter en stund och sedan har allt varit frid och fröjd..

För ett par veckor sedan fick jag enorm hjärtklappning när jag satt i soffan.. Jag tror att det var startskottet för de senaste veckornas helvete! 
De två senaste veckorna har jag haft en känsla av konstant ångest.. Kroppen har gått på högvarv.. Varenda muskel i kroppen har varit spänd, och jag har haft domningar i armarna.. En känsla av krypningat/kittlingar.. Armarna har velat krampa och jag har haft värk i musklerna..
Panikångestattackerna har avlöst varandra.. Jag har vaknat 10-20 ggr/natt av att det känns som att jag ska dö.. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Kan inte sitta still, men kan samtidigt inte göra något vettigt tills det har gått över..

Nu får det vara nog.. Förra veckan ringde jag vårdcentralen, för nu vill jag ha hjälp! Och jag tänker inte lämna doktorns rum förrän jag får den hjälp jag vill ha! 
Jag klarar inte av att leva med detta för det hämmar mig i allt jag gör!
Hela tiden känner jag efter hur jag mår, hur det känns i kroppen.. 

Kalla mig psykiskt störd om ni vill.. För det är just så jag känner mig just nu.. 


Jag längtar efter mig själv! 

Ta hand om er!